Dag 49

Goddagens!

Sen jag skrev sist har jag haft myskväll med tjejerna hos Felicia i Thalwil. Vi drack te, åt otroliga mängder godis och hade hybris. Väldigt trevligt!

Igår tog jag sovmorgon (så gott det gick med två gullungar som lekte på nedervåningen). Sen packade jag Selmas rosa lilla fjällrävenryggsäck med vatten, powerbars, paraply, nässpray och näsdukar och begav mig in till stan. Det var dags för bergsvandring!
Budgetvariant av bergsvandring dessutom. Vi åkte till Triemli, som ligger en kvart från stadskärnan, dvs vi behövde ingen tågbiljett. Man kunde åka vidare några stationer till och komma ändå upp till toppen - men vad tusan, det är ju ingen utmaning?!
Vi började gå, rakt upp.
Stannade efter ca 70 m av ren utmattning. Jag, som varit/är förkyld och varit sjuk till och från i 2 veckor, och de andra som inte heller var helt friska. Som tur var fanns där många parkbänkar att vila vid.

 Tove och Jenny.

Vi kämpade oss uppför berget (beräknad höjdskillnad 300m) och det tog oss ca 1,5h på alla krokiga serpentinstigar, men tillslut kom vi upp och var jäkligt stolta över oss själva (och kände oss som mer lyckade människor än de som "fuskat" sig upp med hjälp av tåget).
Det var, i sann vandringstradition, dimmigt som tusan. Vi såg inte mycket alls faktiskt. Trots det, när vi kom upp till toppen lättade det, och vi fick en helt okej utsikt ändå.

Vi satte oss ner på Uetlibergs restaurang för lite lunch och som har en ganska magnifik utsikt. Titt som tätt kom det flygplan och körde förbi, och det var lite läskigt faktiskt.

 Damerna i väntan på notan.

Utsikten åt andra hållet, dvs Zurich. 

Jag måste också berätta att på restaurangen träffade jag en hund. En jättefin boxer som jag såklart gick fram och frågade om jag fick hälsa på. Han hetter Lars och var 3 år. Kom tillbaka till vårt bord med dregel på byxorna men med världens största leende på läpparna. Man måste nog ha haft en dregelhund för att förstå charmen med dem!! <3 

Jobbveckan har varit toppen. Ungarna är fantastiska, och trots att jag har varit utan röst (helt och hållet i 2 dagar, extremt hes resten av veckan) så har vi kunnat kommunicera och skrattat och busat ändå. Vissa dagar räckte min energi inte till hela dagen och jag behövde vila lite i soffan (på bilden tex), men då kom Selmis och klättrade upp och satte sig på mina fötter och chillade där.
- Måste bara påpeka att jag vilar mina fötter på ett bord på bilden. Man ser det bara inte. Nog för att jag har relativt starka magmuskler, men såna kick ass-muskler att jag kan hålla upp en 9,4 kilos tjej, nej, det har jag inte! - 

Summan av kardemumman: det går fantastiskt bra att kommunicera utan ord med barnen. Desto svårare med vuxna tyvärr!

Nu har jag för övrigt fått min röst tillbaka.  Det är ju härligt!

Nej, nu måste jag kila. Ska till flygplatsen för att handla lite. Allt är stängt på söndagar, så måste ut dit för att kunna handla. Det vankas tjejmys hos Lovisa ikväll.

Ta hand om er!