Tisdag

Tisdag, igen, och jag önskar att jag kunde berätta om hur bra jag mår, hur mycket jag trivs med livet osv, men det går inte. 

Jag är jätteledsen och vet inte vad jag ska göra för att komma över det. 

Den enda gången som allt var rosaskimrande och härligt (sen i söndags typ, när Tove åkte härifrån) var igårkväll när vi började träna lucia- och julsånger med au pair-kören. Det var fantastiskt. 

Jag längtar ju, på ett sätt, ihjäl mig till att få åka hem lite i jul, samtidigt som jag är livrädd.. Anledningen, om jag ska vara ärlig mot mig själv, stavas Olof. 

Jag skulle levt i celibat istället, så skulle allt jobbigt aldrig ha hänt!  Så nu sitter vi här och gråter alla tre:

Selma, för hon satte på sig en gummistövel och kan nu inte få av den. Jakob, för han ville hellre ha äpple istället för banan. Och jag, för att för första gången det kändes bra med någon så väljer jag att flytta till Schweiz och allt tar slut fast det inte alla var så jag ville ha det. 

Så det var det. Har dessutom en skitjobbig jobbvecka framför mig. Ser inte fram emot det.. Däremot på fredag, då kommer pappa och Louise hit och hälsar på. Det ska bli kul!

Fredag

Idag har det hänt massor av roliga och knäppa saker. Henrik och Jakob är i Stockholm, så vi behövde inte stressa iväg för någon dagislämning, utan det var lugna puckar på morgonen. 

När jag hade bytt selmas nattblöja lät jag henne springa omkring nakenfis en stund. Jag tänkte, hon har ju precis fyllt en blöja och äääälskar att vara naken. 

Sagt och gjort, och jag satte mig i soffan med en kaffe. Efter ca 5 min hör jag ett ljud som jag inte hört här förut, fast jag känner igen det. Det låter som när man häller för mycket vatten på en blomma i en hängampel och vattnet rinner över, ner på trädecket. 

Jag tittar upp och ser Selma stå på Jakobs lilla stol, med ett förvånat ansiktsuttryck och kisset som fortsätter skvala ner längs hennes ben och på stolen och på golvet. 

Dä va dä. Så jag fick glatt torka, det var ju trots allt jag som lät henne springa naken! 

Jag har mer att berätta, men nu är det middagsdags. En ordentlig stek, potatis och rödvin. Kan inte bli bättre! :) 

Måndag

Hej! 

Nu har jag återigen en ganska rolig historia att berätta. 

Det var så att jag kom innanför ytterdörren igår och möttes av Jakob som sprang emot mig i en rasande fart och hann knappt säga hej innan han sa:

 - Malin, vaffö do ha godiis och chips på din rum? 

Lite pinsamt, tyckte jag, att Louise skulle få höra det, men det är ju klart att jag har mitt egna då jag inte vill äta upp familjens godis. Sen frågade jag om Jakob hade varit inne på mitt rum (vilket han inte får, då det är min fristad), men han svarade undvikande och frågade igen och igen och igen och igen. 

Jag gav något halvt påhittat svar att jag får ju också äta godis på fredagar, precis som han, och han nöjde sig med det svaret typ. 

Sen gick jag upp på mitt rum, och det första jag ser är att en halstablett (som för en treåring ser precis ut som godis, inslaget i papper och allt)  ligger med pappret öppet och vita bitmärken i den röda, hårda karamellen. Fine, whatever. Han tog en tugga. La tillbaka den. Jag slängde den i papperskorgen och det var inget mer med det. Men jag tänkte eftersom han frågade varför jag hade chips och godis , så hade han ju upptäckt det med, så jag kollade på min lilla byrå där det ligger en godispåse med persikoringar. Kikade in i påsen, och närmast öppningen ligger en ring och jag tar ut den. Kladdig. Ni vet som när man har slickat på en sockrad godis och den blir jättekladdig. Så var den. Med små mjölktandsavtryck i en halvmåneform. Han hade inte bitit av och ätit, inte heller tagit en hel godis, utan bara satt tänderna i, släppt och lagt tillbaka i påsen. 

Samma sak med ett pringlesrör som stod bredvid. Alla chips låg i en hög i röret, förutom ett, som hade, också den, ett hål format som en halvmåne som låg överst. 

Suck. Det är ju gulligt och ganska roligt, men jag vill verkligen inte att han ska smyga in på mitt rum när jag inte är där för att titta och röra på mina saker. Från och med nu kommer min dörr vara stängd alltid, både när jag är där och inte. Mitt rum är ju faktiskt min fristad. 

Nåja, det var det om det. [Nåja, dä va dä om dä]

Idag, som ju faktiskt är en ledig dag egentligen, har jag jobbat lite. 

Henrik är fortfarande i Bangkok (sista veckan nu!! han kommer hem imorgon!) och Louise är så trött, så trött, varje dag hon är med barnen. Jag har ju ledigt, men jag känner verkligen med henne och får lite dåligt samvete ändå, så idag medans Louise handlade åkte jag med barnen till Kindercity som är en lekpark där man lär sig om kroppen, miljön och andra viktiga saker, på ett roligt sätt. Tyvärr glömde jag mobilen, så ni får inga bilder, men jag kommer åka fler gånger. 

Ikväll ska jag till gymmet för min PT-timma. Äntligen!

Ha det så bra och ta hand om er!

Söndag

Det bara slog mig nu att bilden jag har i headern är ju faktiskt på staden där jag bor nu, och jag vet vilka byggnaderna är.
Spännande!


Jag har mått lite si och så sista tiden, och någon dag kanske jag berättar varför och hur jag tänker och tycker, men inte nu. Nu har jag varit ute på promenad med fina Tove och Jenny, och så skypade jag med HELA familjen. Hur ofta händer det egentligen? Summan av kardemumman, jag mår bra just nu.

Jag har ju dessutom massor att se fram emot, så jag borde verkligen inte sitta (halvligga i världens ocharmigaste dubbelhakeställning) här och klaga.

Dags för tandborstning samt läsa ett kapitel godnatt-läsning. Nu tänker jag sluta upp med att vara ledsen. God natt kära vänner!

Onsdag

Hej!

Kände att jag ville skriva av mig lite, men lunchrasten räckte inte till (läs, jag kollade på Svenska Hollywoodfruar och spelade mobilspel)  så nu sitter jag med mobilen på Migros (=supermarket, skola, restaurang etc) lekplats och låter ungarna leka av sig medan jag pustar ut med en kaffe.

Jag mår fysiskt bra. Förkylningen är väck och jag tänker gå och träna ikväll. Psykiskt är det desto värre. Jag har, de senaste två dygnen, bara ätit gul mat. Gul mat, som i den här schweiziska rätten som jag glömt vad den heter (pasta, potatis i en röra med grädde, rostad lök och äppelmos till) - GULT.
Vi skulle gått till Coop (restaurangen) för att äta middag igår, men vi kom försent -> McDonalds - GULT.
Rester av pasta/potatisgrejen till lunch - gult.

Ibland gillar jag gul mat, men alltså, nu mår jag bara dåligt av det. Ger mig kärleksproblem och Gud vet allt.

Igår var jag på tyskakurs och i måndags på au pairträff. Just nu gillar jag inte all ha så mycket saker som jag "måste" göra. Vill ha tid att sitta på caféer och dricka vin eller gå och träna.

Nej, så idag hade livet sugit fullkomligt om det inte var för världens sötaste lilla bebis som älskar att bli uppslungad i luften, som skrattar så hon kiknar när hon stoppar sina fingrar i mina ögon, som pussas med vidöppen mun. Eller om det inte var för pojken med de plirande små ögonen, som inte längre har en blond lugg som hänger för (vi var hos frisören igår) eller munnen med 20 vita små, små mjölktänder som kikar fram.
Jag trivs så fantastiskt bra med Selma och Jakob så det finns inte. Att få en kram, puss eller bara en liten mysstund när man känner sig lite nere gör att nästan alla problem i världen försvinner.

Men bli inte oroliga bara för att jag är lite ledsen. Det är ju bara tillfälligt och kommer hinna bli både överlycklig och tillbaka till miserabel innan ni ens hunnit läsa det hör inlägget.

Nu måste jag trösta en gråtande Selma. Vi höres!

Dag 49

Goddagens!

Sen jag skrev sist har jag haft myskväll med tjejerna hos Felicia i Thalwil. Vi drack te, åt otroliga mängder godis och hade hybris. Väldigt trevligt!

Igår tog jag sovmorgon (så gott det gick med två gullungar som lekte på nedervåningen). Sen packade jag Selmas rosa lilla fjällrävenryggsäck med vatten, powerbars, paraply, nässpray och näsdukar och begav mig in till stan. Det var dags för bergsvandring!
Budgetvariant av bergsvandring dessutom. Vi åkte till Triemli, som ligger en kvart från stadskärnan, dvs vi behövde ingen tågbiljett. Man kunde åka vidare några stationer till och komma ändå upp till toppen - men vad tusan, det är ju ingen utmaning?!
Vi började gå, rakt upp.
Stannade efter ca 70 m av ren utmattning. Jag, som varit/är förkyld och varit sjuk till och från i 2 veckor, och de andra som inte heller var helt friska. Som tur var fanns där många parkbänkar att vila vid.

 Tove och Jenny.

Vi kämpade oss uppför berget (beräknad höjdskillnad 300m) och det tog oss ca 1,5h på alla krokiga serpentinstigar, men tillslut kom vi upp och var jäkligt stolta över oss själva (och kände oss som mer lyckade människor än de som "fuskat" sig upp med hjälp av tåget).
Det var, i sann vandringstradition, dimmigt som tusan. Vi såg inte mycket alls faktiskt. Trots det, när vi kom upp till toppen lättade det, och vi fick en helt okej utsikt ändå.

Vi satte oss ner på Uetlibergs restaurang för lite lunch och som har en ganska magnifik utsikt. Titt som tätt kom det flygplan och körde förbi, och det var lite läskigt faktiskt.

 Damerna i väntan på notan.

Utsikten åt andra hållet, dvs Zurich. 

Jag måste också berätta att på restaurangen träffade jag en hund. En jättefin boxer som jag såklart gick fram och frågade om jag fick hälsa på. Han hetter Lars och var 3 år. Kom tillbaka till vårt bord med dregel på byxorna men med världens största leende på läpparna. Man måste nog ha haft en dregelhund för att förstå charmen med dem!! <3 

Jobbveckan har varit toppen. Ungarna är fantastiska, och trots att jag har varit utan röst (helt och hållet i 2 dagar, extremt hes resten av veckan) så har vi kunnat kommunicera och skrattat och busat ändå. Vissa dagar räckte min energi inte till hela dagen och jag behövde vila lite i soffan (på bilden tex), men då kom Selmis och klättrade upp och satte sig på mina fötter och chillade där.
- Måste bara påpeka att jag vilar mina fötter på ett bord på bilden. Man ser det bara inte. Nog för att jag har relativt starka magmuskler, men såna kick ass-muskler att jag kan hålla upp en 9,4 kilos tjej, nej, det har jag inte! - 

Summan av kardemumman: det går fantastiskt bra att kommunicera utan ord med barnen. Desto svårare med vuxna tyvärr!

Nu har jag för övrigt fått min röst tillbaka.  Det är ju härligt!

Nej, nu måste jag kila. Ska till flygplatsen för att handla lite. Allt är stängt på söndagar, så måste ut dit för att kunna handla. Det vankas tjejmys hos Lovisa ikväll.

Ta hand om er!

Dag 46

Hej på er!


Tack för att några kommenterade förra inlägget. Nu känner jag att jag kan säga hej på riktigt: HEJ!

Jag har inte så mycket att berätta egentligen. Jag har legat sjuk mellan lör-mån, och efter det har jag jobbat trots att jag inte varit helt på topp.

Igårkväll tappade jag rösten. Satt på en superhärlig uteservering med Jenny och Karin (ty vi har fått en släng av sommarvärme igen), och det var då den försvann.
Om ni är intresserade kan jag dela med mig av gårdagens undersökning, i form av en lista om vad jag har kommit fram till vad som är bra resp. dåligt för halsen/rösten. Varsågoda!

BRA
te
halstabletter
soppa

MINDRE BRA
vindruvor
rödvin

Humöret är i vilket fall på topp, även om kroppen inte är det!

Nu ska jag krypa ner i min stora säng och sova tills lillan vaknar. Hon är förresten det gulligaste som gått i ett par skor, har jag sagt det?

Fler saker jag har tänkt på:
46 dagar är ju ingenting, trots att det känns som att jag har varit här.. alltid. Jag tycker tiden går fort, men 46 dagar...pff, tillåt mig småle.

God middag!